Efter mig har jag lämnat min älskade. Jag är ung, eller jag var ung och han är fortfarande. Varje dag är den andra lik. Jag promenerar runt i trädgården, som är full av vackra och väldoftande blommor. Som en sommardag ungefär fast jag är inte säker. Jag kommer sällan längre än vid stigens ände. Det bor djur i min trädgård, vänner från förr. Kaniner, marsvin, mops. Jag kan tala med dem, men dem har inte så mycket att säga.

Jag saknar dig, jag fikar, jag sjunger, jag promenerar runt, runt. Jag vågar inte gå längre än stigens ände. Där förvandlas sommar till höst. Det är dimmigt och suddigt, jag stannar kvar. Natt och dag existerar. Men jag sover liksom aldrig, jag bara stänger av ibland. Väntar på att någon ska komma, jag väntar på att du ska komma längs stigen. Jag föreställer mig dig i dina shorts och ett linne, alldeles solbränd. Jag har träffat farmor, gammelmormor, Jonas och alla andra. Det var dem som pekade ut vägen. Sedan dess har jag inte sett till dem. Stugan är inredd för två. En dubbelsäng, lite blomkrukor och två kaffekoppar. Allt är så vackert här och jag väntar, längtar efter att du ska komma.

Ingen riktig tidsuppfattning. Kanske har jag varit här i några veckor, kanske några år.

En dag lättar dimman vid stigens ände. För första gången så promenerar jag bortom den. Efter ett tag så skymtar jag en ny röd stuga, i en ny trädgård. Jag kliver in i trädgården men ingen kommer ut ur stugan, ingen tar emot mig och hälsar välkommen. Jag vandrar runt i trädgården och ser alla vackra blommor, känner dofterna. Kikar in genom ett fönster till den röda lilla stugan. Det sitter en kvinna vid ett köksbord. Hon är mycket äldre än jag och bär ett spädbarn vid bröstet. Hon är också vacker i sin sommarklänning.

Något förändras. Det blåser upp och det ljusa blir till mörkt. Men bara här ute, där inne är varmt, ljust och moderligt. Och jag förstår att jag inte är välkommen. Inte bara är det jag i min fina klänning, i min egen vackra trädgård som väntar på dig. Kvinnan där inne väntar också. Och det är ditt barn hon bär vid sitt bröst. Han måste ha dött alldeles nyfödd. Jag vänder mig om och springer hem, hem till min röda lilla stuga för två. Bakom mig sluter sig stigen igen och jag vet att dimman aldrig mer kommer att lätta.

Jag har slutat vänta.

Jag ringer mamma varje dag. Om litet och stort, allt och ingenting. Jag kan prata om allt med mamma och taket har alltid varit skyhögt hemma. Högre än i de flesta hem kan jag tro.

Jag kan ju försöka inbilla mig att jag nu är vuxen, med eget hem i en stad långt bort där mamma inte har någonting att säga till om. Men visst faller jag alltid tillbaka till att göra det mamma sagt, hon får liksom alltid rätt i slutändan. Ända sedan barnsben har mamma på ett ögonblick skiljt agnarna från vetet när det gäller mina kompisar och fått rätt varenda jäkla gång.

Nu för tiden lär jag känna mina föräldrar även som egna individer, inte bara som päron. Det är spännande. Mamma är inte bara mamma, utan den i särklass coolaste människa jag känner. Uppväxt med hårt arbete på en bonnagård, och idag en kvinna med stil och klass bosatt i Tallinn.

Allt med mamma är dock inte positivt. Här följer en liten lista med saker som kan vara mer eller mindre negativa:

1. Mamma, sluta googla sjukdomar när jag ringer dig med mina symptom. Jag är hypokondriker och blir inte hjälpt särskilt mycket av dina expertutlåtanden.

2. När jag ringer och ynkar mig över att jag minsann får äta krossade tomater till middag så ska du inte säga ”vad gott”. Du ska säga, ”jag sätter in en femhundring”.

3. Jag har körkort. Har man körkort så är man en mycket lämplig bilförare. För det har Trafikverket sagt, så det så.

4. Sluuuutaaaa tjaaaaaaata! Bara för att vi umgåtts mer än tre dagar i streck så betyder inte det att min ålder reducerats till tretton. Så fort jag är på väg till tåget för att träffa familjen, dvs så fort hon kan känna vittringen av mig så börjas det: ”Har du packat kläder och så?”.

Vi är otroligt lika, mamma och jag. Lika envisa båda två till exempel. Ibland undrar jag hur hon har stått ut med mig. Men jag har alltid fått vara den jag är, och trots mycket bråk och stök under tonåren så visste jag att den varmaste platsen på jorden är bredvid mamma, i soffan en fredagskväll. Särskilt varm kändes den efter en jobbig period när jag var runt 18 år. Då hängde jag mest runt mamma om helgerna just där i tv-soffan, med vin, goda ostar och om andan föll på, ett avsnitt av Törnfåglarna.

Saker vi delar, bara du och jag:

Kent
Törnfåglarna
Bonde söker fru
Ostbricka
Sömnparalys
Skor, fina lakan och parfymer (har dock inte ärvt din grej för rengöringsmedel…än)
Ramsan: Litta å ja, vi skulle gå sta, å plocke små blommor o bla. Men vegen va lång å skogen va trång, å litta mat i pösen vårrn

Hon är rolig också. Bland de roligaste jag vet. Jag älskar när vi har vår småelaka jargong när vi hänger. Så fort vi träffas så drar jag igång henne och hon vet vad som gäller och hakar genast på. Snackar skit om allt och alla och pappa säger att vi låter som två häxor där vi sitter och skrattar åt våra kommentarer. Pappa blir utsatt också. Varje gång vi ses allihop måste vi alltid skoja om pappas titel (utnämnd av någon hemsida) ”En av Sveriges bästa talare”, eller något annat pappa gjort/sagt eller fått. Och så sitter vi där och skrattar våra elaka skratt ha ha ha ha.
Mamma är också ruskigt duktig på att luras. Hon kan tuta i pappa vad som helst bara hon anstränger sig. En ovärderlig egenskap den första april.

Saker jag skrattar högt åt när jag tänker på det:

1. När mamma kom ut från Armani butiken i Stockholm, fullt med kassar och fnyste: ”Äh, nåt ska man väl skyla kroppen med”.

2. När mamma och jag var på IKEA och kommenterade folk och fick ett hysteriskt skrattanfall. Mamma gömde sig bakom en mindre hylla för att skratta färdigt.

3. När mamma och jag var på Gudrun Sjödén butiken i Malmö och gjorde en målande beskrivning av den typiska Gudrun Sjödén-kvinnan.

4.  När jag och mamma retade pappa med ”bonde söker fru – dansen”.

Mamma är den jag alltid vänder mig till när jag är ledsen och bekymrad. Hon är alltid grym på att trösta mig, och särskilt i julas så fanns det ingen som kunde komma ens i närheten av hennes stöd i mina bekymmer. Om jag är ledsen mitt i natten så ringer jag mamma och hon är som ett ljus, och ingen gråt kan komma ut bättre än att få gråta ut hos mamma när jag är riktigt ledsen.

Hur som helst. Jag beundrar mamma. Hon är häftig och kan allt. Om jag blir hälften så duktig på allt hon är grym på så får jag vara nöjd. Hon är min guru, min bästa vän, min tröst och världens bästa mamma.

Tack för allt stöd, tack för alla goda råd, tack för studentfest, födelsedagar och julaftnar som du alltid styr upp så bra, tack för att jag får, allt du ger, tack för att du alltid finns där, tack för att jag kan säga allt till dig, tack för att jag aldrig är ensam fast jag känner mig ensam, tack för att du är min mamma. Jag kommer aldrig att klara mig utan dig!

Jag saknar dig mest hela tiden och framför allt: Jag älskar dig!

Jag vill bara ge dig en stor fet kärleksförklaring och berätta för dig om hur det kommer sig att jag älskar dig så mycket. Allt tänker jag inte skriva ut för då låter vi för uppblåsta, du vet sådär som vi gärna snackar om mitt i natten i ditt kök med några glas rött. Och du får mig att skratta, och jag skrattar så våldsamt att snor lägger sig som en lina på köksbordet och du kallar mig snorunge.
Allt vi gör tillsammans gör vi med en sådan intensitet. Som att diskutera politik, och du bemöter mina argument, håller med ibland men oftast inte. Du ger mig svar på tal och övertygar mig ibland, att det är du som har rätt, att det är du som är den bästa, smartaste och kan mest. Vilket sätter mig i försvarsställning och jag måste trappa upp argumentationen ytterligare. Sedan möts vi halvvägs och hyllar stunderna som de mest utvecklande och spännande av diskussioner.
Vi har en speciell retorik med varandra som jag älskar. Vi bollar grejer fram och tillbaks och din verbala förmåga får mig att skratta, inte bara där och då utan även långt efteråt.
Vi går ut och klubbar själva. Drar ett par iskalla och dansar in natten tillsammans. Vi får nya vänner varje kväll och formulerar listor över de absolut skönaste personerna som korsat vår väg under de senaste dagarna. Mannen som garvade åt hästen på biografen blir svårslagen.
Du ger mig kärlek hela tiden och jag kan inte hålla mig ifrån att berätta för dig precis allt jag älskar med dig. Du hejar på mig och jag hejar på dig. Jag tar handen ifrån dig och låter dig gå din egen väg i situationer där jag annars hade varit dominant och stulit dina möjligheter att göra planer och ta beslut. Moment 22 situationer dyker upp och vi attackerar dessa med kärleken för varandra. Dina nojor liksom mina tynar bort och försvinner, även om det ibland gör ont att älska. Men där är vi överens om att så måste det få vara. Jag presenterar dig för min stora familj med stolthet, för familjen betyder allt för mig och jag visste, visste verkligen att de skulle förstå precis, exakt vad jag ser hos dig, vad jag har letat efter i alla dessa år. Du presenterar mig för din, och de är superfina och allt är superfint. Vi har planer ihop, allt ifrån små saker som att klippa ihop sköna fragment av en välkänd tårdrypande tv-serie, till stora som att förhoppningsvis få inreda ett hem tillsammans en dag.
Just nu i skrivandets stund så är det minnena från de senaste dagarna som florerar i mitt huvud. Minnena som vi delat tidigare når jag inte fram till riktigt lika bra. Det är för att jag faller djupare och djupare i kärleken till dig och allting blir mer och mer värdefullt i mitt hjärta. Men för att nämna något… Eller nej, allting jag delar med dig är bara så upphöjt till en miljon så grymt som om du inte hade varit med (tvättstugor, tågresor, utekvällar, morgnar, dagar,) och jag är glad att du är med mig även när vi inte är i samma storstad. Det handlar om sms, samtal, mail eller att du har lagt in en ny vacker låt på vår gemensamma spellista. Jag använder något kvarglömt från din senaste vistelse hos mig och lyssnar till en av våra låtar för att vara dig nära. Jag tänker på ord du använder ofta, som du skulle ha använt om du var här just nu och jag berättade något kul för dig.
Vid ett tillfälle när vi vandrade Västerås gator tillsammans igen för första gången på tre år, så återupptäckte vi en viss skönhet i vår gamla hemstad. Båda som lade benen på ryggen och odlade ett litet förakt för det som är vårt och där vi kommer ifrån. Men som sagt, om jag någon gång börjar yra om att visst skulle det vara trevligt att bo vid Djäkneberget, fika på Kalle på spången om helgerna och mata änderna vid Svartån, då är det skjut mig som gäller.

Du gör mig lycklig. Du är den vackraste jag vet och jag älskar dig.

Igår när vi pratade om att din inneboende Guran lär minnas oss för alltid (annars blir jag jävligt besviken), och att han om många jordvarv sitter och berättar om sina ungdomsår och kanske att vi kommer på tal, och kanske att han filosoferar kring vad som hände med oss, och kanske, kanske att han kanske säger att förmodligen så åkte dom till månen.

Var det den där gången för tre år sedan när jag stod och smajlade mot dig som ett fån när du spelade skivor på V-ås genom tidernas bästa klubb? Eller började den först när vi sågs en tredje gång och favorit-i-reprisade efterfesthäng. Var det på juldagen nästan 3 år senare? Nyårsafton?

Jag vet bara att jag är kär i dig och att jag kanske alltid har burit dig i mitt hjärta, du vet refererat till dig som min ”oförstörda relation”.

Vad menar jag med en oförstörd relation? Jo du vet när man träffar någon som man diggar och sedan hänger ihop mycket och sedan bli ovänner och sedan slutar hänga och då har man förbrukat relationen. Den kan aldrig vara bra mer. Men dig hade jag träffat flyktigt några gånger och fortsatt att gilla, i tre år. Har tänkt att blogga om min oförstörda relation några gånger, utan att du skulle få veta. Eller kanske att du skulle snubbla in på min blogg av en slump och fatta att det var du, att det var dig jag menade.

Bäst jag tar historien från början. Öppet, ärligt och ocensurerat.

Året är 2007. Jag besöker klubb Kimono för första gången. Jag ser dig spela skivor på översta våningen. Jag ler mot dig som ett fån och vi hälsar. Senare samma kväll så hänger vi på dansgolvet och beundrar varandras tröjor. Vi byter tröjor. Jag drar med er i gänget på efterfest och vi hänger och kommer överens om att ses någon dag och ta en fika.

Sedan uppstår ett missförstånd (har vi kommit fram till så här i efterhand). Du tror att jag struntar i att svara på ett sms, men det är inte sant, jag skulle inte strunta i ett sms från dig. Däremot så hade jag träffat en snubbe från Skåne som jag skulle åka och hälsa på som senare visade sig bli min pojkvän.

Nästa klubb Kimono jag besökte (shit vad jag ville få en skymt av dig där), så hade jag dessvärre med mig den här killen som då var på besök hos mig i V-ås. Du och jag hälsar på varandra och jag presenterar killen jag är i sällskap med.

Klubben efter det, tidig vår 2008. Jag kommer utan sällskap den här gången. Mot slutet av kvällen så dras jag till dig som en eldfluga dras till ljuset. Hänger med er i gänget på efterfest (favorit-i-repris). Sedan hörs vi aldrig mer igen typ..

Juldagen 2009. Har nu bott i Skåne i 1 och ett halvt år. Är i V-ås och firar jul. Jag och min dåvarande drar till Cirkus där ni har klubb. Jag hälsar på dig och senare samma kväll går jag fram till dig och önskar att du ska spela Heartbeats – The Knife. Det gör du inte. Har dock något form av minne att jag ändå blinkade till dig och att du frågade vad jag skulle göra senare.

Hemma i Malmö hösten 2010. Jag mailar dig och frågar om vi ska ta den där fikan någon gång. Du mailar tillbaka. Vi mailas ett tag.

Juldagen 2010. Vi tar en öl på Pitchers i V-ås. En öl blir till fler och vi trivs sjukt bra i varandras sällskap. Startskottet på ett kaosigt jullov för min del.

Efter det så sticker jag upp till Sthlm. Vi hänger på söder och trivs bra i varandras sällskap. Jag firar nyår med dig, hos dig och dagen efter så äter vi på indisk restaurang och jag upptäcker att jag är riktigt kär i dig, på riktigt.

Jag åker hem till Malmö och reder ut mitt liv och mailar dig om hur jag känner.

Du kände samma och sedan dess har det varit fantastiskt, underbart, breathtaking hur kärlek kan kännas. Jag tycker att du är världens bästa, det vet du och jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag finns här.

Malmö-Stockholm-Stockholm-Malmö <3

2007

2011

2010:

* Inledde 2010 med praktik på Rimis marknadsavdelning i Tallinn, Estland. Jag gjorde en marknadsplan för Haabersti Rimi tillsammans med trainees Kati och Birgit, som numera arbetar på Rimi.

* Fortsatte vidare till Way Creative Films än en gång där jag gjorde mina resterande 20 veckor.

* Startade min enskilda firma.

* Skrev examensarbete om Sociala Medier.

* Tog examen i Kreativ Marknadsföring tillsammans med den fantastiska klassen.

* Gjorde diverse frilansuppdrag (Lernia, Viktväktarna) samt jobbade som projektanställd på Way Creative Films med att marknadsföra den fina filmen Framily.

* Tog körkort (Men ÄNTLIGEN).

* Började plugga till Produktionsledare, Media på Malmö Högskola.

* Gick med i Folkpartiet och Luf och kampanjade inför valet.

* Blev invald som ersättare i Fritidsnämnden, Malmö Stad för Fp.

Det var hållpunkterna för 2010. Ett händelserikt år.

Nu har 2011 kört igång:

* Debuterade i TV som flörtande tjej i en Petra Mede sketch. Haha.

* Invald i Ekonomiskpolitiska arbetsgruppen, Luf.

* Invald i styrelsen för Luf, Malmö (Pepp pepp pepp, vi ska köra så hårt).

Som många av er vet så har det hänt en del på det privata planet också. Jag är inte längre ihop med Mattias och vi bor heller inte längre ihop. Jag bor kvar i lägenheten med en inneboende som heter Lotta och kommer från Örebro. Jag älskar fortfarande Mattias som en vän och önskar honom all lycka med det nya fantastiska jobbet!

Puss & Kram J

Jag har funderat på att skriva en bok om ditt liv, det har bara aldrig blivit av. Du skrev själv så fint, så fint och visade mig dina texter. Din bok skulle heta som en av dina bästa dikter – En rebell i pyjamas. För det var du ju. Du berättade om ditt liv, din svåra uppväxt.

Vi var egentligen helt olika du och jag. På en fest i början av vårt förhållande fick jag frågan av en ganska onykter kille: ”Hur kan du vara ihop med honom som är så…när du själv är så…?

Vi var också ganska lika. Jag gillade din humor, ganska sjuka humor. Vi visste allt om Nirvana och battlade bootlegs med varandra. Du lärde mig att älska Oasis, jag lärde dig att älska Kent. Jag var 15 och du var 18.

Vi träffades ute en sen kväll. Du sa att du var en bitch på 30 år. Jag trodde dig. Nästa gång vi träffades var på en hemmafest. Vi pratade länge. Jag tyckte att du var spännande och rolig. Vi träffades på samma hemmafest helgen efter. Vi pratade ännu längre. Du ringde upp mig och frågade om vi skulle fika och jag blev överlycklig. Du skämdes för att du svor i telefonen.

Alla sa att du var sjuk. Helt galen snubbe. En gång stoppade du en pizza i fickan och du såg trashig ut. Du hade visst gått på mitt högstadium i 3 dagar när du bytte från skola till skola. Jag minns att jag gick ensam i korridoren och mötte en kille i långt, svart hår som glodde argt. Jag blev rädd, men jag tror så här i efterhand att det måste ha vart du.

Jag förklarade för mamma att jag hade träffat en kille som jag tyckte mycket, mycket om, men att han inte var sådär riktigt som en mamma hoppas att dotterns pojkvän ska vara.

Men det som jag hade fått höra stämde inte. Du hade världens största hjärta.

Vi blev ihop i maj, vid stenen (du vet vilken). Jag var 15 och du var 18.

Du lärde mig uttryck som ”lite”, ”sick” och ”cleant”. Jag följde med er när ni skatade. Alltid skate, hela sommaren. Du jobbade på din film. Du och A cyklade till Ängsö mitt i natten när jag hade hajk med skolan, det är nog ett av mina bästa minnen.

Vi var mycket hemma hos dig, där vi fick röka cigaretter inomhus. Och det gjorde vi, hur mycket som helst och drack folköl. Vi satt uppe på nätterna och lyssnade på musik och jag började gråta när vi lyssnade på ”Mannen i den vita hatten – 16 år senare”. Du frågade varför och jag svarade dig att även fast vi tänker vara ihop för alltid så kommer en av oss ändå att dö när vi är 80. Så vi kan ändå inte vara ihop för alltid.

Det var du och jag mot världen. Varma sommardagar och iskalla vinternätter med snöbollar mot lyktstolpar.

Jag försökte peppa dig med skolan. Ville alltid fixa och trixa. Jag blev god vän med din lillasyster. Jag tyckte mycket om att vara hemma hos dig. Vi åkte till Rytterne och titta på huset där du växte upp och du berättade alla historier. Vi trodde båda på spöken och jag gör fortfarande. Skatefilmen blev klar ”Click” och det var en fin premiär hemma hos J, 20 skategrabbar och jag. Vi åkte till Norrköping och hälsade på A & H som jag tycker mycket om. Jag var på krogen för första gången, jag var 16 år. Dagen efter skulle du och A bara gå ut och ta en öl. Ni var borta hela natten och lämnade mig och D själva i lägenheten. Jag var så förbannad. När A var i Västerås så blev jag också alltid förbannad för jag ville ha dig för mig själv och han stannade ju så länge. Vi bråkade mycket. Jag hällde ut ditt favoritkaffe i vasken tre gånger i rad och du ställde dig bara upp och gjorde en ny kaffe, en ny kaffe. Men det fanns stunder då vi låg på en gräsmatta på Hammarby och tittade på stjärnorna. Då var det du och jag Jonas. Jag överraskade dig med Oasisbiljetter men jag kunde inte hålla det hemligt så det blev ingen överraskning. Men annars hade jag väl aldrig fått med dig till Stockholm. Du var opålitlig men ändå inte. Du åkte till Barcelona och jag visste att du skulle vara full och göra osmarta saker. Vi saknade varandra, alltid saknade vi varandra och jag var så glad när du kom hem fastän du vara hade varit borta i en vecka.

Mer och mer fest. Du blev en riktig krogen råtta. Förtjust i fest. Vad hände med helgerna då vi bara låg på ditt rum och kollade på Animal Planet och åt 7 glassar var. Jag köpte en väst till dig som du började använda trots att dina kompisar skrattade åt dig. Du tyckte om hajar och vi var i Surahammar och hälsade på dina släktingar och de berättade om M och hajburen.

Du följde med till Åmål och vi åkte bräda i Sunne. Du sa att du aldrig hade haft så rolig i hela ditt liv. Du gillade min lillebror och ni spelade och sjöng roliga visor på gitarren.

Vi tog paus men blev ihop igen. Du ville alltid gå på krogen. Jag kände mig utanför. Vi bråkade mycket och du var dum mot mig och jag var dum mot dig tillbaka. Vi hängde utanför skatehallen och du var galen som vanligt och lät folk klippa sönder din jacka. På vägen hem grät du utan att låta mig trösta. Du ville inte vara pajas mer. Du ville vara rockstjärna. Du skrev, du spelade och du sjöng in på den lilla bandspelaren. Det finns människor som aldrig kommer att passa till ett vanligt jobb, som antingen blir hyllade eller ingenting alls. När jag var 17 och du 19 så gjorde du slut. Jag träffade en ny kille och du blev ledsen. Jag träffade en ny kille igen och jag sa till dig att du var den enda jag älskat och det var sant. Vi var vänner, bästa vänner och pratade om allt. Nyårsnätter, födelsedagar, valborgskul.

En av dina närmsta hoppade från Vallbybron. Vi gick på begravning. Vi satt under bron och pratade, pratade, pratade. Du tog upp din snusdosa med skakiga händer och det var inte snus i den. Jag skällde och predikade. Ett starkt minne från grusplanen utanför min gamla högstadieskola, vi låg på grusplanen och kollade upp mot stjärnorna som vi gjorde ibland. Jag sa att du får sluta nu, skärpa dig för du vill väl inte att jag ska gå på din begravning. Men det kommer aldrig att hända sa du och jag trodde dig. Vi gjorde om Pete Dohertys ”Albion” till orter runt Västerås. Du berättade om din dröm. Du drömde om J som hoppade från Vallbybron. Att ni satt på en sten hela gänget och att du var den enda som såg J och han tittade på dig och log och du försökte få de andra att förstå att J var där mitt bland er men ingen annan än du såg honom och han fortsatte att stirra på dig och le.

Du berättade att du var nära. Att hoppa alltså, men du blev livrädd för dig själv och nu var det skärpning som gällde. Jag kände mig ändå maktlös och såg hur djupt du sjönk. Du kallade mig hora när jag sa att jag skulle ringa polisen och du skrek kärring i mitt ansikte när jag försökte få dig att följa med på krogen istället. Jag var 18 och du var 20.

Det blev ändå bättre efter ett tag. Jag jobbade på donken som vanligt när du kom förbi med din vän i DT:n och viftade med jobbsök-papper. Den kvällen ville du att vi skulle gå på promenad men jag var lat och orkade inte så jag ringde dig och vi pratade länge. Jag berättade att jag hade träffat en kille och att jag skulle hälsa på honom i Skåne. Du blev glad för min skull. Vi bestämde att på onsdag så fikar vi.

Jag mötte upp min vän N på stan den onsdagen och vi var hungriga och gick in på donken och skulle beställa. A ringde och jag tänkte att det var roligt att A också skulle vara med och fika. Han sa att han hade dåliga nyheter. Han sa att Jonas ligger i ambulans på väg till Uppsala. Att han förmodligen inte levde. N fattade direkt så hon lyckades få tag i mig innan jag sjönk ihop på gatan utanför och bara skrek rätt ut. Jag ringde min storebror. Jag skrek och bölade och sa att Jonas är död, Jonas är död och han frågade vilken Jonas. Vår eller din? Förlåt tänkte jag att det var dumt av mig att Martin kanske trodde att vår äldsta bror som heter Jonas, att det kanske var honom det handlade om. Martin sa att jag måste ringa mamma. Jag ringde mamma och grät och fick inte fram ett ljud. Mamma fick panik och jag var tvungen att få fram att Jonas, min Jonas alltså, inte brorsan, Jonas lever inte längre.

Fick det förklarat för mig att ambulansmännen bara sprang rätt in på platsen och rotade i dina fickor och i skåp och lådor. Inga återupplivningsförsök. Det var för sent.

Jag åkte hem till dig dagen efter och jag satt på ditt rum länge. Det var bara Norrköping – H hemma som var på besök. Jag städade ditt rum som alltid var kaos fastän resten av lägenheten var välstädad. Jag städade, tände ljus och satte mig i köket och grät, H satt mitt emot. Kände en varm hand på min rygg som tröstade. Det var din fina lillasyster. Jag lånade din bandspelare Jonas, men jag ville så gärna höra låtarna en gång till. Jag har lämnat tillbaks den och det var en underlig historia hur det kom sig att jag åkte hem till din familj den dagen och lämnade den när jag var på blixtvisit i Västers och vi tror att du måste ha haft ett finger med i spelet.

Begravningen var fin Jonas, det var den verkligen. Jag sov inte på hela natten innan och Karin gjorde mig sällskap. Jag skrattade hela morgonen för att jag var så nervös. Mamma skjutsade oss till begravningen och jag skrattade hela vägen, men precis när jag skulle kliva ur bilen så grät jag och mamma också.

Du sa farväl i en dröm. Jag minns den så tydligt. Du sa någonting om Simrishamn och att du måste gå nu.

Jag saknar dig

Din vän för alltid

Min pappa är en mycket omtyckt man bland mina vänner, med all rätt.

Det är han som skjutsar, det är han som skämtar, det är han som ställer upp.

Det är han som ordnar studiebesök på ICA där vi får delta i en reklamfotografering med Snygg-Lars.

Utdrag ur Dagbok 6 januari 1996

Idag åkte vi skiskor pappa o jag o Emil. Imorgon ska vi äntligen åka pulka på Vallby.

Utdrag ur Dagbok 7 januari 1996

Vi åkte inte pulka idag utan vi åkte skiskor igen.

Bland mina barndomsminnen med pappa finns mycket skridskoåkning på Rocklunda, Västerås. Varm saft och hockey-bockey liksom. Pappa älskade att åka skidskor medan jag och min lillebror kanske hellre hade åkt pulka.

Kalla vinterdagar i Västerås. Ute och leker i snöfull trädgård. Pappa värmer saft på spisen.

Pappa har alltid jobbat mycket. Jag blev retad när jag var liten för ”ICAs egna varor” – reklamen. Precis som att det var mitt och pappas fel att fula ungar var utklädda till ketchup och bostongurka. En dag kom pappa hem från jobbet väldigt entusiastisk. Han hade ett videoband med sig som han stoppade in i videospelaren. Bandet innehöll reklamfilmen ”Olles mamma handlar på Rimi”. Pappa skrattade sig halvt fördärvad åt lille Olle.

Jag identifierar mig gärna med pappa när det gäller jobb och karriär. Jag vill komma långt precis som pappa och jag vill att han ska uppmärksamma mig för det. Skillnaden tror jag är att pappa har en mer avslappnad attityd till karriär. Han pluggade till jurist för att det var minst kö till ansökningen. Han hamnade så småningom på ICA, och det är det varumärke jag har växt upp med. Han har varit VD på Rimi, personalchef på ICA och är nu landschef över Estlands ICA, som där heter Rimi.

Pappa är inte en tråkig business man. Han spelar elgitarr, åker motorcykel och hatar kokta morötter. Det finns en underbar film som mina bröder gjorde åt pappa när jag fyllde 50 som handlar om pappas musikaliska bravader. Vad sägs om spelningen i Globen framför 5000 människor med coverbandet ICA Allstar Band

Pappa har alltid ställt upp. När jag var ute halva nätterna som ung tonåring, när jag hade pojkvänner av tvivelaktigt material. När jag själv som nyss fyllda 18 hade ett väldigt tvivelaktigt leverne. Han har skjutsat mig, undvikit att bråka med mig och bara varit en trofast vän som inte säger så mycket. Vilket har varit ganska skönt att få upptäcka vad som är bra och dåligt i livet på egen hand (givetvis med en del catfights mellan mig och min älskade mamma). När jag blev misshandlad av nazister satt pappa med mig under rättegången och stirrade ont på alla sina gamla juristkollegor.

När jag kom in på min drömutbildning så bjöd pappa ut mig på Frank veckan innan jag skulle flytta till Skåne. Jag åt anka fastän jag var vegetarian. Pappa sa helt enkelt ”jag har förstått att allt inte har varit så lätt och jag är stolt över dig”.

Det som mest kännetecknar Pappa hos mina vänner är nog hans humor och vitsighet. Pappa drar skämt på skämt på skämt och väntar in reaktioner genom att kolla sig omkring och sedan brista ut i asgarv om någon av åhörarna visar minsta tecken på munterhet. Några av min sambos första upplevelser med pappa var pappa med rödvin målat som en clownmun springa runt och väsa ”people think i´m craaaaazzy” på min lillebrors student. Eller varför inte i sommarstugan i Åmål när pappa sprang ner till vattnet på alla fyra och härmade Gollum på jakt efter fisk. Det mest klassiska är nog pappas ordvitsar. Han äger en extrem förmåga att snabbt leverera ordvitsar av varierande kvalitet.

Jag kommer aldrig att glömma när jag skulle åka på min första festival som 16-åring. Hultsfred. Mamma sa blankt nej men jag hade redan bestämt mig och bokat biljett tillsammans med tre tjejkompisar.

Pappa hade en annan strategi. Han erbjöd sig att ve och fasa: FÖLJA MED TILL HULTSFRED. Herregud i min himmel, nej nej nej så pinsamt. Det kan pappa glömma sa jag över axeln och fortsatte att bränna ut en blandskiva med Hultsfred musik.

Pappas erbjudande om att följa med oss, hyra lägenhet med dusch och eluttag för plattång, skjutsa oss till och från festivalområdet när helst vi önskade lät dock lockande i mina vänners öron. Mina kompisar övertalade alltså mig att Christer var en given deltagare i festivalgänget.

Dagen före avresa hade jag och mina vänner ”fixat drickat”, som vi staplade upp i min hall tillsammans med resväskorna. Pappa kom hem från jobbet, såg (nästan) all dricka vi skulle släpa med oss och gick tyst in i vardagsrummet. Det var liksom en deal. Ska pappa med så får pappa förstå att vi kommer att inta alkoholhaltiga drycker.

Min vän Karin anlände utanför fönstret tillsammans med sin mamma.

”GÖM ALKOHOLEN” skriker pappa som plötsligt fått luft och reser sig förskräckt från soffan. Alla tjejer och pappa hjälps sedan åt att skyffla undan allt.

Vi kom iväg tidigt på morgonen och väl i Hultsfred så inkvarterade vi oss i en fantastisk lägenhet men ett äldre par som värdar. Pappa skjutsade oss till festivalen varje morgon efter att ha lagat en fantastisk frukost till alla fyra tjejer som var upptagna med annat viktigt, som att platta håret tillexempel.

”Så länge vi är här så är alla tjejer mina döttrar”, sa pappa en morgon när han hade hämtat en av tjejerna som blivit kvar på festivalområdet hela natten med sällskap, och vi andra var sura och hånfulla mot henne.

Pappa hade givetvis också ett festivalband och passade på att se artister på egen hand.

En natt när vi tjejer satt med nyfunna vänner i ett festivalcamp och berättade om hur fantastisk min pappa är (ramsorna skanderade: CHRISTER ÖSTHOLM KUNG ÖVER HULTSFRED), så ringde telefonen. Inte var det min telefon, inte heller mina två närmsta vänners, utan min tredje väns telefon som ringde. Hon svarade. När vi tittade frågande på henne så sa hon: ”Det var Christer”. Alla blev knäpptysta, även 25-talet skånska grabbar som vi satt och festade med. Hon fortsatte ” Han sa att han skulle på In Flames”. Alla brast ut i sång igen: CHRISTER ÖSTHOLM KUNG ÖVER HULTSFRED…

Den solskenshistorian tycker jag representerar min far väldigt väl, även om jag kunde gå på i flera romaner om hur fantastisk min pappa är. Det är absolut inte något romantiserande över föräldrar som tillåter sina minderåriga barn att dricka alkohol. För så var det inte. Pappa insåg efter allt för många skjutsningar hem efter fest och mina försök att spela nykter att ungdomar dricker (jag är också nummer 3 av 4 av pappas barn). Det bästa sättet att trygga sitt barns uppväxt är inte att förbjuda, skälla och bråka för ungdomar gör som dem själva vill. Det handlade i detta fall om att hitta en strategi som fungerar.

I förra veckan var jag i Estland och hälsade på mina föräldrar. Pappa skulle åka till London på en ledarskapsutbildning. Han bad mig skriva ut texten på ”Always look on the bright side of life” eftersom han skulle ta med sig något som representerade hans ledarskap. Jag tycker att den sången representerar Christer Östholms ledarskapsförmågor i egenskap av en pappa också.

Vi har haft det super bra, vandrat runt i stan, ätit massa god mat, vart på språklektion i estniska, hängt med Kati, festat med Kati och hennes vänner, kört till Haapsalu, såg Euron anlända till Tallinn under stor polisbevakning mm.

För att komma till centrum så åker vi med Trammen. Om vi ska ha säg tio biljetter så går vi till macken och säger ”Trammi pilletid kumme”. Sedan stiger vi på och är i centrum på 6 minuter. Här bor vi och här kommer trammen!

Vi åt god mat bland annat på Solaris (ett köpcentrum). Vad sägs om denna ljuva efterätt, Merlinis Sexy Tits?

Gullig mataffär med fairtrade varor, Marks n Spencers

Mamma och pappa pratar imponerande estniska på språklektionen: Kleit & Särki bland annat

Underbar stad..

Sist men inte minst så hängde vi med störtsköna Kati och blev även inbjudna till en svensk tjejs födelsedagskalas. På bilden så är jag, Mattias och Kati på restaurang C`est la vie i gamla stan.

När vi anlände till festen på lördagskvällen så blev vi först lite rädda. Folk hade blåklockor under ögonen, vilket kanske tydde på ett hårdare partyklimat än vi är vana vid i Sverige. Men det visade sig att den största delen av gästlistan höll på med diverse kampsporter, typ wrestling, boxning, karate mm. Så då blev vi lugnare.

Alla är grymt trevliga och vissa pratade till och med lite svenska och vi sjöng ”Vill ha dig”, ”Boten Anna” och diverse svenska ”megalåtar”. Efter det så blev det utgång på en klubb som heter Bon Bon.
Exempel på kulturkrockar: Vi fotade inne på klubben (fick inte), vi dansade på podiet mot bättre vetande, alldeles för billiga rom och cola för svenskarnas bästa, jag försökte fixa den snygga killen i baren åt Kati (tjejer raggar inte).

Jag och Mattias fick till sist tummen ur och lade vykorten på postlådan. Det måste naturligtvis dokumenteras.

Till sist: Tere, Tere tulemast, Vabandust, Kleit, Särki, Hästi Kukko, Haapsalu, Radio Kukki, Trammi pilletid kumme, ?Aitäh?, Ei ole, Uus Sugi, Välja, Palun, Nägimist

Lördagen så mådde vi som vi förtjänade. Lyckades ändå möblera om lite och gå en runda på stan. När vi var på bolaget för att köpa present till Stella så ändrade jag nästan min åsikt i frågan om Systembolagets monopol. Jag tycker att monopolet är bra och att det ska vara kvar (trots att jag är liberal). Men när köerna ringlade sig över hela lokalen och gick sakta sakta framåt, samt att någon stjärna tappade en flaska jäger precis vid oss (när vi knappt kunde titta på utbudet utan att må ruskigt illa), då ändrade jag som sagt nästan åsikt.

Men men, vi var bjudna till fina Stellas Halloween-födelsedags-kalas. Så vi trotsade tröttheten och blev hämtade av Cruella De Vil i egen hög person som körde oss till festlighetens hus. Riktigt kul kalas!

På eftermiddagen gick jag på Reklamöl på Guts and Glory med Agnes och Maria. Efteråt gick vi och käkade och tog en öl på det irländska stället som jag aldrig minns namnet på. Fredrik och Sara dök upp och det var riktigt trevlans. Dom var peppade på en halloween fest imorgon (vad-den-nu-hette), så vi drar nog dit!

Idag var jag och Emma och Carl på en gymnasieskola i stan och värvade Luf-medlemmar. Det var mycket sköna ungdomar, stort intresse samt några nya medlemmar på plats!

Så imorgon: MAH, Halloweenfest i Västra hamnen med Mattias, Maria, Fredrik, Sara m.fl

Lördag: Halloweenfest hos Stella som fyller år

Söndag:

Måndag: TALLINN!!