Nangijala enligt mig
Och när döden kom så var den som jag föreställt mig. Nästan. Jag visste inte att jag skulle vara så ensam. I dimman kunde jag urskilja en röd stuga. Det var där jag skulle bo tydligen. Allt är så ljust, en liten stig bara så är jag framme. Jag har en vacker sommarklänning på mig. Om det är varmt eller kallt, sommar eller vinter vet jag inte.
Efter mig har jag lämnat min älskade. Jag är ung, eller jag var ung och han är fortfarande. Varje dag är den andra lik. Jag promenerar runt i trädgården, som är full av vackra och väldoftande blommor. Som en sommardag ungefär fast jag är inte säker. Jag kommer sällan längre än vid stigens ände. Det bor djur i min trädgård, vänner från förr. Kaniner, marsvin, mops. Jag kan tala med dem, men dem har inte så mycket att säga.
Jag saknar dig, jag fikar, jag sjunger, jag promenerar runt, runt. Jag vågar inte gå längre än stigens ände. Där förvandlas sommar till höst. Det är dimmigt och suddigt, jag stannar kvar. Natt och dag existerar. Men jag sover liksom aldrig, jag bara stänger av ibland. Väntar på att någon ska komma, jag väntar på att du ska komma längs stigen. Jag föreställer mig dig i dina shorts och ett linne, alldeles solbränd. Jag har träffat farmor, gammelmormor, Jonas och alla andra. Det var dem som pekade ut vägen. Sedan dess har jag inte sett till dem. Stugan är inredd för två. En dubbelsäng, lite blomkrukor och två kaffekoppar. Allt är så vackert här och jag väntar, längtar efter att du ska komma.
Ingen riktig tidsuppfattning. Kanske har jag varit här i några veckor, kanske några år.
En dag lättar dimman vid stigens ände. För första gången så promenerar jag bortom den. Efter ett tag så skymtar jag en ny röd stuga, i en ny trädgård. Jag kliver in i trädgården men ingen kommer ut ur stugan, ingen tar emot mig och hälsar välkommen. Jag vandrar runt i trädgården och ser alla vackra blommor, känner dofterna. Kikar in genom ett fönster till den röda lilla stugan. Det sitter en kvinna vid ett köksbord. Hon är mycket äldre än jag och bär ett spädbarn vid bröstet. Hon är också vacker i sin sommarklänning.
Något förändras. Det blåser upp och det ljusa blir till mörkt. Men bara här ute, där inne är varmt, ljust och moderligt. Och jag förstår att jag inte är välkommen. Inte bara är det jag i min fina klänning, i min egen vackra trädgård som väntar på dig. Kvinnan där inne väntar också. Och det är ditt barn hon bär vid sitt bröst. Han måste ha dött alldeles nyfödd. Jag vänder mig om och springer hem, hem till min röda lilla stuga för två. Bakom mig sluter sig stigen igen och jag vet att dimman aldrig mer kommer att lätta.
Jag har slutat vänta.
