Dom åkte nog till månen
Kommer precis från Stockholm, där jag har besökt dig några gånger nu. Precis som du har besökt mig några gånger i Malmö. Visst är det jobbigt att vi bor olika städer, långt ifrån varandra. Visst får man sina dippar, då man bara vill lägga sig ner och dö av saknad. Men vi är överens om att vara ärliga, alltid öppna och ärliga och berätta precis allt hur det känns precis när som helst. Jag berätta för dig precis hur jag känner och du berättar för mig att du känner lika, och allt negativt vänds till det positiva. Som att vi får tiden att reflektera, tiden att andas, tiden att styra upp sakerna som annars ligger och gör sig påminda och ger ångest, som att vi båda har två hem i två grymma städer, som att vi får längta, längta, längta och som att vi inte kommer att vara så här långt borta för alltid. Just nu är perfekt för just nu.
Jag vill bara ge dig en stor fet kärleksförklaring och berätta för dig om hur det kommer sig att jag älskar dig så mycket. Allt tänker jag inte skriva ut för då låter vi för uppblåsta, du vet sådär som vi gärna snackar om mitt i natten i ditt kök med några glas rött. Och du får mig att skratta, och jag skrattar så våldsamt att snor lägger sig som en lina på köksbordet och du kallar mig snorunge.
Allt vi gör tillsammans gör vi med en sådan intensitet. Som att diskutera politik, och du bemöter mina argument, håller med ibland men oftast inte. Du ger mig svar på tal och övertygar mig ibland, att det är du som har rätt, att det är du som är den bästa, smartaste och kan mest. Vilket sätter mig i försvarsställning och jag måste trappa upp argumentationen ytterligare. Sedan möts vi halvvägs och hyllar stunderna som de mest utvecklande och spännande av diskussioner.
Vi har en speciell retorik med varandra som jag älskar. Vi bollar grejer fram och tillbaks och din verbala förmåga får mig att skratta, inte bara där och då utan även långt efteråt.
Vi går ut och klubbar själva. Drar ett par iskalla och dansar in natten tillsammans. Vi får nya vänner varje kväll och formulerar listor över de absolut skönaste personerna som korsat vår väg under de senaste dagarna. Mannen som garvade åt hästen på biografen blir svårslagen.
Du ger mig kärlek hela tiden och jag kan inte hålla mig ifrån att berätta för dig precis allt jag älskar med dig. Du hejar på mig och jag hejar på dig. Jag tar handen ifrån dig och låter dig gå din egen väg i situationer där jag annars hade varit dominant och stulit dina möjligheter att göra planer och ta beslut. Moment 22 situationer dyker upp och vi attackerar dessa med kärleken för varandra. Dina nojor liksom mina tynar bort och försvinner, även om det ibland gör ont att älska. Men där är vi överens om att så måste det få vara. Jag presenterar dig för min stora familj med stolthet, för familjen betyder allt för mig och jag visste, visste verkligen att de skulle förstå precis, exakt vad jag ser hos dig, vad jag har letat efter i alla dessa år. Du presenterar mig för din, och de är superfina och allt är superfint. Vi har planer ihop, allt ifrån små saker som att klippa ihop sköna fragment av en välkänd tårdrypande tv-serie, till stora som att förhoppningsvis få inreda ett hem tillsammans en dag.
Just nu i skrivandets stund så är det minnena från de senaste dagarna som florerar i mitt huvud. Minnena som vi delat tidigare når jag inte fram till riktigt lika bra. Det är för att jag faller djupare och djupare i kärleken till dig och allting blir mer och mer värdefullt i mitt hjärta. Men för att nämna något… Eller nej, allting jag delar med dig är bara så upphöjt till en miljon så grymt som om du inte hade varit med (tvättstugor, tågresor, utekvällar, morgnar, dagar,) och jag är glad att du är med mig även när vi inte är i samma storstad. Det handlar om sms, samtal, mail eller att du har lagt in en ny vacker låt på vår gemensamma spellista. Jag använder något kvarglömt från din senaste vistelse hos mig och lyssnar till en av våra låtar för att vara dig nära. Jag tänker på ord du använder ofta, som du skulle ha använt om du var här just nu och jag berättade något kul för dig.
Vid ett tillfälle när vi vandrade Västerås gator tillsammans igen för första gången på tre år, så återupptäckte vi en viss skönhet i vår gamla hemstad. Båda som lade benen på ryggen och odlade ett litet förakt för det som är vårt och där vi kommer ifrån. Men som sagt, om jag någon gång börjar yra om att visst skulle det vara trevligt att bo vid Djäkneberget, fika på Kalle på spången om helgerna och mata änderna vid Svartån, då är det skjut mig som gäller.
Du gör mig lycklig. Du är den vackraste jag vet och jag älskar dig.
Igår när vi pratade om att din inneboende Guran lär minnas oss för alltid (annars blir jag jävligt besviken), och att han om många jordvarv sitter och berättar om sina ungdomsår och kanske att vi kommer på tal, och kanske att han filosoferar kring vad som hände med oss, och kanske, kanske att han kanske säger att förmodligen så åkte dom till månen.
